Vittnesmål
Ispansar
”Det kan komma blidväder i december när snön har fallit, eller regn i värsta fall. Och när det sedan fryser bildas ett pansar som renen inte tar sig igenom.”
Ispansar
Om hur blida och regn i vinterland hotar urfolk och kultur
Malå skogssameby är 2886 kvadratkilometer stor. Ändå kan det vara svårt att hitta såväl bete som svalka åt renarna.
Så långt det muntliga minnet och arkiven sträcker sig har Jörgen Stenbergs släkt haft renar på de här markerna.
Han har varit i renskogen sedan 70-talet. Kunskaperna traderas genom arbete. Man lär sig om renen, om flyttlederna och var betet, vattnet och svalkan finns. Men nu är gamla lärdomar värdelösa. Så också gamla märken i landskapet, och känslan för vädrets och årstidernas skiftningar.
– Även min kunskap är värdelös, säger Jörgen Stenberg. Min son kommer att få skaffa sig egen.
Åtta av vintrarna sedan 2010 har betena frusit. Visst kunde det hända förr också, men inte så ofta som nu. Det kan komma blidväder i december när snön har fallit, eller regn i värsta fall. Och när det sedan fryser bildas ett pansar som renen inte tar sig igenom.
Det moderna skogsbruket har gjort saken värre. 70 procent av alla hänglavsskogar är borta. De som tidigare kunde erbjuda ett alternativ till den marklav som renarna annars äter.
När de varma somrarna kommer finns det inga stora gamla granar att svalka sig under. I ungskogen är det för varmt. Renar har dött i hettan.
– När jag var barn hade vi renarna i hägn sex-sju nätter om året, nu kan de stå där hela vintern. Vi lägger enorma pengar på foder.
– Det gjorde vi aldrig förr. Det var mycket vi aldrig gjorde förr.
Varje gång temperaturen passerar noll – och det sker allt oftare – så riskerar renens bete att hamna under ett ispansar.
Jojkaren och renskötaren Jörgen Stenberg tillhör Sveriges sydligaste skogssameby och är hårt prövad av allt som kommit med moderniteten; vägar, turism, industriskogsbruk, vattenkraft och vindkraft.