Värst av allt är det bortkastade arbetet. Alla timmarna du lagt på att röja sly, sätta plant och gallra fram och stamkvista tallen. Och jobbet med vägarna som ska brytas, hållas farbara och underhållas och tjafset med rågrannarna och entreprenörerna som kört fastän tjälen släppt. Du ligger vaken om nätterna och tänker på veckorna när du gick med röjsåg tills ryggen värkte, och på att det nog gick åt en hel pall bränsledunkar det där året.
Pengarna försöker du vara obrydd om. Ingen dog, alla har ändå hälsan. Pengar är en värdslig sak. Fast de ju behövs. Försäkringarna tänker du på. Men det är inget värt att gräma sig över nu.
Det mesta blir flis, det som skulle blivit en pelarsal. Det tänker du på. Tiden som du lagt, som brann upp. Och tiden som skulle komma. Du heter Lars Strandberg och äger skog i Färila i Hälsingland.

Brukar man jord och skog är man van vid väder och en underliggande känsla av maktlöshet. Men, tänker du, kanske var det här något annat. Något som var större än vädret. En annan kraft än den far och farfar beskrivit, en ny sorts oförutsägbarhet.

Det blir allt varmare på jorden. Det kommer brinna oftare, mer intensivt, längre och under årstider vi inte kunnat föreställa oss. Det måste vi vara beredda på.

Det är i någon mening en rätt banal insikt, trots att den kostat så mycket.

Vad gör vi med den?